死亡

Den Sjunde Dagen
Yu Hua
ISBN: 9789198347753

Äntligen är jag färdig med läsningen om Den Sjunde Dagen av #YuHua. Min absolutaste favorit Kina författare. Det tog lite tid, som vanlig. Men som jag brukar säga, långsamt läsning ger mer i längden. Man hinner reflektera om det man har läst och ivrigt längtar man till nästa gång man får fortsätta läsningen. Även om jag uppskattar denna sorts läsningen som jag för övrigt verkar ha som favorit läsmetod är jag plågad av tidens stressande behov av att läsa snabbt och effektiv enligt den rådande tidsanda. Det blir aldrig sådant nuförtiden. Även om jag gillar #YuHua saknar jag den ivrighet att läsa en författare som jag en gång i tiden gjorde när jag först upptäckte #YukioMishima i San Diego, California. Den läsning lämnade i mig ett djup intryck. Dock den närmar sig den nivån.

Boken Den Sjunde Dagen som den heter på svenska och på mandarin 第七天 är en bok som följer spåren på andra författare som beskriver livet efter detta som den mexikanske författaren Juan Rulfo gjorde med Pedro Páramo. Landet där de döda väntar på att gå vidare till intet landet där även fantasin vågar inte gå är präglade av mänskliga egenskaper. Det slutar aldrig förvåna mig hur de döda kan prata, till exempel, att prata innebär att man behöver andas för att kunna kommunicera. I Yu Huas avlidnas värld finns det luft. De döda har känslor och längtar och jagar mänskliga bekymmer. Sorgens process i de levandes värld återspeglas med andra ord i de avlidnas värld. De döda söker försoning, jagar sina kära och nära och även har fina kläder på sig och låtsas äta. De döda har känslor i Yu Huas avlidnas värld. Folk skrattar, ha det bra, gråter, är ledsna, grälar och hyser agg i evighet. Det socioekonomiska faktorn går inte heller att undvika. Det finns fattiga, bortglömda barn, rika och även en byråkrati á la Beetleguese.

Boken är indelade i 7 dagar där huvudpersonen Yang Fei vandrar i en liminal värld letande efter sin far. Hans far hade försvunnit utan förklaringar i de levandes värld. Att leta efter sin far gör att Yang Fei hamnar mitt i en explosion och när han hamnar på andra sidan av livet följer denna oro med honom. Hans mål är att hitta sin far. Under vandringsgång lär man känna andra vilsna själar som inte har en plats då ingen i de levandes värld har skaffat en viloplats åt de. Västvärlden läser denna bok som en kritik mot den kinesiska regeringen dock är det nog inte värre än många västerländska författare som beskriver de dåliga förhållande i Nordamerika till exempel. Vi lever i kapitalisternas lya där missförhållande sker på löpband vardagligen i klyftan mellan rika och fattiga, maktfulla mot maktlösa. Så är det. Det är snarare en kritik mot människan som bitvis börjar förlora sin kapacitet att tycka synd om sig själv. När människan förlorar sin moral kompass är det nog mer allvarligare än de brister som begås av regeringar. Våran kapacitet som människor att identifiera oss i andra är viktigare. Det är det som driver mänskligheten, regeringar bara speglar samhället och samhället har gått vilsen. När i Mexiko upptäcker man, till exempel, att 150 döda kroppar kördes runt i en stat i en lastbil i väntan på byråkratin och bara låter kropparna ruttna så har människan förlorat sin moral och etiska kompassen. Människan är inte längre en levande varelse som är gudomlig. Den får vara efter döden men inte här. Här i de levandes värld är materialism viktigare, livet en handelsvara till eller hinder till materialism.

a burnt fingerprint

They say the rings in a tree tell a story
I wonder what my wrinkles say
I look at my fingers
rings and dry cracks in my skin
appear through a certain light

I shy from speculation
since everything changes
what matters if I
interpret them
isn’t what I think
apt for interpretation?

yet I bleed
the day can turn
unto an ide
yet we march on

the sudden current
of my vessels
run
free

exposed
they are
receptors of hate

like unwanted sun rays
uv
pernicious
uv

I have no protection
yet
I breath
like
magnets repel
to form
my shield

a naked me
against the sun
radiates
yet another day

yet another wrinkle
redden
waiting
to breakthrough

La hora de despertarnos juntos

Autor: Kirmen Uribe
Traductor: J.M. Isasi
Título original: Elkarrekin esnatzeko ordua
1ra edición: noviembre de 2016
ISBN: 978-84-322-2977-0
Editorial Planeta
Sello editorial: Seix Barral

No suelo consumir libros de golpe. Pero tenía prisa por regalar el libro, se lo había prometido a un amigo de Tijuana y durante mi estancia durante el estío este año en mi adorada Tijuana decidí leerlo a lo que da según yo, me tomó varias semanas, así que me dispuse a leerlo con una prisa ajena a mí. Por lo regular mis lecturas son a mi tiempo, de esas de holgazán, de cuando la conciencia de lectura me remuerde toda la vida y leo con enfado obligatorio como estudiante que a huevo tiene que hacer su tarea y es que por lo general suelo ser un lector que lee varios libros al mismo tiempo. No sé porqué lo hago a franca verdad. Aparte de que me causa desesperación me causa procrastinación si es que no ando construyendo palabras del inglés al español, ya que sí tengo esa maña ¿eh? Decía, leo varios libros al mismo tiempo y lo considero un mal hábito. Mas en julio de este año empecé un libro que compré en Bilbao en mi estancia en el País Vasco allá en Diciembre del 2017 porque quería leer autores vascos. Kirmen Uribe fue el que me recomendó un vendelibros de Bilbao y lo hice. Compré dos libros de él. La hora de despertarnos juntos fue el segundo que compré. Es un libro de la diáspora vasca que ocasionó Franco, ese militar español que aún causa estragos en la sociedad española hasta este mismo día, pues andan por aquellas tierras ibéricas aún luchando por justicia y memoria. Los nombres de las calles de los caudillos que apoyaron a Franco están siendo reemplazados, el aniversario de Lorca siempre es causa de lamentación y el desentierro de tanto Franco como las víctimas de Franco están al pie de la letra por doquier. El fascismo rehusa morir en España y se nota mucho, bastante. Es solo de voltear la mirada hacia Barcelona o la República que no muere en Sevilla. Franco murió, pero no su burocracia ni el miedo que dejo impregnado en la gente y las hienas que a capa y espada defienden la legacia del cruel dictador español. Como en Alemania que no quiere recordar el mal de los padres durante el nazismo, en España aún quieren reprimir la memoria a golpes.

La diáspora vasca de Kirmen Uribe tiene esa cualidad de recontar la diáspora de todos los afectados y cómo el aparato fascista y su represión afectó de hasta los más ricos hasta los más pobres. Lo central de la lectura, sin embargo, es la lucha por conservar la identidad, la identidad vasca y su lengua, sus formas de ser y cómo exportar la cultura y proyectarla al exterior para que no se borre de la memoria del mundo y su historia. Como toda buena novela, La hora de despertarnos juntos es de una familia y sus más cercanos queridos. De cómo el estado hace trizas toda una legacia y de cómo causa terror hasta en el fondo del alma.

El libro me causó mucha impresión porque durante mi estancia en Bilbao vi muchas cosas que no comprendía y ahora comprendo un poco más porqué ocurrían. El silencio que cubre esa capital vasquense es palpante. Quería lograr comprender durante mi estancia porqué era así y se lo atribuía a que la mayoría de la gente quiza estaba fuera de la ciudad. Y no, el silencio que se siente y palpita en Bilbao aún se debe mucho a lo que ya es costumbre hoy en día más lo que antes fue un acto de sobreviviencia. No hablar vasco, por ejemplo, fue un acto de soberviviencia. Una de las interrogantes que más me asaltaban en Bilbao fue justo eso, que no escuchaba euskera. Ahora comprendo un poco más. En mi arrogancia, le dije a mi amigo que el libro de Kirmen Uribe era un libro que requiere un ejercicio intelectual ponderoso pues Kirmen usa toda técnica de narrativa para apoyar lo que puede de su cultura, pintores, músicos, platillos, palabras euskeras que pintan el paisaje de Vizcaya como si este último todavía estuviere en peligro de extinción, foto copias de pinturas y otros trucos literarios como la descripción de la memoria de personas de tercera edad avanzada, como si esta última fuese a desaparecer de un día para otro. Esas ansías son más universales de lo que uno cree y creo que ahí nadie necesita mucho para comprender eso.

Nationaldagen

Jag brukar sortera mina sopor och nu när jag var ledigt från jobbet pga nationaldagen var det dags att lämna mina plast och kartonger på återvinningsstationen. Alla har inte det lediga nationaldagen såg jag från långt avstånd när jag gick längst vägen mot mitt mål. Det arbetades på en nybyggnation som sker på min arbetsplats. Det var då jag också fick syn på en man cyklandes på en parallell gata till mig. Jag mötte honom på återvinningen. Han hade en gammal Crescent cykel som var brun och de rostiga delarna matchade färgen perfekt, lite antik look typ. Jag lade märket till det då kedjeskyddet hade Crescent på det. Han tittade sig omkring runt containerna. Det brukar jag själv göra. Ta mig en titt och se vad folk slänger ifrån sig. Det är lite kul att se vad folk slänger vid containerna. Inte något som jag själv skulle våga göra. Den sorts skräp passar nog bättre i tippen.  Folk är inte vettiga längre och slänger allt möjligt på de specialiserade återvinningsstationerna. Låt andra ta hand om det verkar vara den rådande attityd. När jag började sortera mina soppor stack mannen iväg. Jag minns inte om hejade varandra men jag såg honom stiga på sin gammal cykel. Färdigsorterat började jag gå mot hemmet igen. Mannen såg jag igen. Han stod och tittade djup på byggarbetarna. Det gör jag med. Det är någonting som gör att man uppnår en slags vardags zen när man stannar och ser byggarbetare jobba. Man är som man är tänkte jag och hade jag haft lite extra tid hade jag nog ägnat lite tid åt att bara se andra jobba också men jag fortsatt att trampa på asfalten och låta tiden rinna iväg som vanlig.

first arrest

Recuerdo muy bien ese día. Había yo caído a la semi por 1ra vez, no sé como estuvo el pedo, pero me moría por dentro, me traiban preso. subimos las escalares bajo custodia de los placas. Así se les decía a la policía. No recuerdo con quién caí ahí, a ser verdad. El pedo es que caí. Estaba en problemas. Fue redada. De esas de las 1ras. O la 1ra en el Maya 13, mi barrio. El caso es que acabamos en lo que se conocía, si no me falla la memoria como la semi. Separos para menores de edad. Estaba en la famosa calle 8. A un lado de la semi estaba la cárcel para los adultos y después la estación de bomberos. Al entrar nos topamos un un personal profesional para tratar a menores de edad. Y solo nos tomaron el nombre y nos condujeron a nuestras celdas. Y ahí adentro nos topamos con los pelones. Morros que acaban depilados porque eran piojosos y peor tantito, de la calle. En aquella Tijuana de los ochentas que si los había. Lo que recuerdo es que llegamos de noche. La población de los separos de menores ya estaba rolada. Llegamos y nos enseñaron en dónde íbamos a dormir. Las miradas esas que nos recibieron calaron bien culero. El miedo por toparse con raza felona era palpable. Ya uno escuchaba los rumores. La imaginación se disparaba a lo loco. Esa 1ra noche, torcido, y lejos de casa, de la familia, caló.

Nos subimos a los catres y la luz de las lámparas fluorescentes hizo su sicología. Ese tipo de lámparas son las más culeras en situaciones en donde uno no tiene el privilegio de libertad, en arresto. Ni como dormir, pero si algo he tenido como costumbre es que duermo no importa el entorno. Al despertar acabamos en el patio. El patio en sí era interesante. Era un pasillo cuyo techo era una red de alambres para gallineros y demás artilugios cuyo fin era más dejar pasar el sol y el cielo que evitar que alguien se escapase. Corrían aquellos años de Tijuana en que se podía apreciar un esfuerzo en enderezar a la juventud mediante las instituciones. 1982 si no mal recuerdo. Amaneció y al desayunar nos llevaron a ese pasillo, área común de los menores en separos. Cada quién agarró un cacho ed la pared mientras esperábamos.Al poco rato empezaron las preguntas. Ahí hay un documento sobre esa estancia, quién sabe que dije pero creo que hasta salí en el periódico, la vergüenza. Bien torcido por mariguano. Ya después llegó mi santa madre, que ni santa, pero vino a reconocer a su hijo.

Aprendí dos cosas esa mañana. Ahí supe, por 1ra vez que secar las venas de los plátanos conllevaba a una locura si uno secaba las venas del plátano y que chiquitear era un acto sexual anal. Un sayo de playas contó cómo él chiquiteó a una morra. El cuento me aterró un poco, aún era virgen yo. Sentado contra la pared absorbía la historia. Hasta que llegó mi jefa. Recuerdo que me llevaba un guardia y vi a mi madre alegre o como una dama, de las pocas que radiaba orgullo de una responsabilidad como la de ser una madre. Yo tenía vergüenza y ella pintaba una sonrisa. Se que escuchaba atentamente a la psicóloga. De las pocas veces que se comportó como madre. Me fue a recoger o reclamar como suyo. El pedo es que acabó con una plática con una psicóloga. Y yo feliz por haberla librado.

Nu är du borta. Och jag saknar dig. Oerhört mycket. Det fanns så mycket mer jag kunde ha gjort. I efterhand förstås. Allt i efterhand. Din bortgång har skakat mitt samvete. Det går inte en dag utan att jag vaknar eller somnar utan att tänka på dig. Dagen du gick bort. Såg jag en skugga. Något var på gång. Sedan ringde barnet. Du hade lämnat oss. Du hade gått ur tiden som de säger i ditt land, vårt land. Sedan vi separerade levde jag i skräck. Jag var rädd att träffa dig på gatan, att få syn på dig medan jag cyklade, jag även var rädd att du skulle komma in i min lägenhet. Ty, du hade min nyckeln. Min egen rädsla att gå ur tiden i detta land gjorde det att jag litade på dig med det trots min injagande rädsla att du gick runt och kollade på allt. Jag var rädd för dig sedan 2009. Det är sant. På det sättet var vi aldrig ifrån varandra. Även när jag fick veta om din sjukdom. Var rädd jag blev den dagen. Jag grät. då hade vi hunnit vara ifrån varandra i många år. Jag låg i sängen. Barnet hade sagt det till mig. Det var inte meningen att du skulle gå bort, jag skulle gå först. Jag bad gud att skydda dig så långt som möjligt. Det gjorde Gud det nog det. Men jag inte ansåg att jag skulle ta guds nåd för givet. Det ska man inte göra inser jag det nu. Gud är barmhärtig. Att uppleva den dagen om och om är det lika tungt som tusen död. Jag minns hur jag bara kokade av ilskan på bara att tänka på dig och de orättvisor enligt mig fick jag stå ut med dig. Vad jag ångrar allt nu älskling.

Jag saknar dig. Jag sörjer dig än. Gör jag det pga samvetskval? Nu när jag rannsakar min själ undrar jag ibland. Jag har aldrig varit bra på att lita på mina känslor. Om man tittar tillbaka på det hela och i synnerhet 1996 så undrar jag om jag var till trots allt bara självisk. Och det var jag. Jag bara tänkte på mig, som vanlig. Jag tog dig för givet. Mycket fel har jag begått mot dig. Mina ådror gör ont att tänka på det hela. Det är lätt hänt att varenda hörn i stan påminner mig om dig. Jag kan inte släppa taget på dig och inte vill heller det. Jag var inte bra för dig. Tiden bara försvann och gick direkt in i intet. Vad hände med den? Plötsligt var jag en annan. Jag är långsamt. Väldigt långsamt att förstå. När vi flyttade till Sverige insåg jag att du inte ville det. Jag hade fått dåliga känslor alla redan på den tiden. Varför lyssnade jag inte på mina egna känslor? Varför tänkte jag inte på dig? Vilken kamp. Självisk. Bara tänkte på mig. Det är sanningen. Vad spännande lät det då när du gick med på att flytta hit. Sverige. Du ordnade allt. Än minns jag det hur du omsorgsfullt skickade iväg våra föremål i kartonger via en sjöfartyg när vi bodde i North Park, San Diego och hur jag tyckte då hur koolt det hela var det.

Det går inte en dag att tänka på att du hade förtjänat så mycket bättre än det jag gav dig. Och här är jag ledsen på det hela och försöker bättra det lite med att tänka på dig och ta hand om din gravplats. Jag var i X-sjö och stannade i Norra X-berga. Jag letade efter dig men din gravplats var inte färdig än. Så jag gick runt i kyrkogården en bra stund. Jag rensade Carl-Magnus gravplats lite. Han heter så va? Min sjuk fantasi säger en hel del om de döda adorada mia. Jag vill göra så mycket med din gravplats och hur jag ska göra det och den andra bedrar min fantasi. Dead wishes if you will. Det är så mycket jag vill säga till dig nu när du är död. Varför sade jag inte det när du var levande då? Rädsla, en obotlig ilskan som jag icke kan förstå än. Min ilska började med vår föräldraskap antar jag. När barnen föredrog dig mer än mig, när plötsligt var jag inte med på ekvationen. Jag kände mig orättvis behandlade. Jävla ilskan. Längtan till hemlandet gjorde sitt med.

Jag bedrog dig många gånger. Fråga inte mig varför jag gjorde det. Jag vill inte skylla det på ingenting. Jag gjorde bara som jag blev uppfostrad att göra men aldrig varnade jag dig om den delen av mitt liv. Vad hemskt. Det påminner mig jag varje dag. Din bortgång gör ont. Så mycket ont. Det menar jag. Jag har svårt att visa känslor. Det har jag lärt mig att förstå. Lite för sent. Vad ska jag göra nu i efterhand? Mitt samvete låter sig inte imponeras av det. Den ser till att jag tänker på dig. Jag kunde ha gjort så mycket mer än vad jag gjorde. Det som gör mest ont är att du dog utan mig i din närhet. Sedan var du som du var det. Du kanske ville inte det. Jag vet inte det längre om jag ska vara ärligt.

Våra barn. Utan dig känner jag mig så vilsen querida mia. Även om jag inte litade på dig och jag aldrig tillät mig att lita på dig visste jag att du var så mycket bättre att ta hand om våra barn än jag. Jag klarar inte detta nu heller ska du veta. Allt hade varit mycket enklare om du var här hos oss nu. Det var så mycket sorg inom mig den jävla vecka du gick bort att jag inramade de bilder vi tog i X university. Du kanske inte minns det. Då var vi unga, du och jag. Ensamma i XX city. Det var där jag klev in i en annan människa. Du. Ser du det? Jag undrar ibland om du ser det. Tiden. Vart tog den vägen.

multikulti en camposanto

De muslimska afrikaner från Afrikas horn fick jag syn på medans jag jagade platser att plåta bland de döda. Jag överraskades av deras närvaro, en oväntat uppenbarelse av the 3rd kind typ. De satt på en bänk på kyrkogårdens baksida, drack öl och rök. De levde och skrattade bland de döda protestantiska kristna från förr runt omkring oss. Jag visste precis vad de gjorde där, de gömde sig från samhället. Ingen bild tog jag av det hela. Jag är blyg. Jag tog bara ett minne och stack.

明白

Att bli gammal är ingen lätt uppgift. Det finns signaler som skickas på hur man ska vara ute bland andra människor. Man skulle tro att man var inte så påverkade av omgivningen men omgivningen skickar massa signaler på hur man ska vara. Folk av alla åldrar förväntas att bete sig enligt åldern. Jag själv är rätt gammal men på senare år har jag börjat fundera på hur jag beter mig inför folk. Eller hur jag ser ut eller hur min kropp tolkas av andra.För det mesta har jag lyckats klä mig som jag vill det och inte behöv bry mig heller på vad andra tycker om mig. Inte heller har jag tagit dessa tankar hemma och ältat på dem.

Själv har jag inte känt av det så mycket under de åren som har gått men på sistone har jag varit besatt på åldern. Jag som många andra plockar bort de grå strån som dyker upp i skallen och återspegling i spegeln i badrummet brukar få några minuter så jag kan övertyga mig själv att jag än ser ut lite ung fortfarande. Jag brukar även avvisa de selfies man tar där rynkorna vågar visa sig alldeles för mycket. Man är ju fåfängt en smula. Men jag känner inte mig gammal på någotvis, den känsla är ingen åldersdrabbade känsla. Jag är den jag är och känner mig ungdomlig eller inte känner rakt av åldern helt enkelt, alltså, jag tänker inte så ofta på hur gammal jag är i vanliga fall. Men så sagt, det har börjats. Jag undrar om jag bör klä mig enligt min åldern eller om min gång tolkas som den av en trött och gammal man.

Har jag dock insett att jag är inte längre en ungdom och kommer jag att göra något åt det? Det är lite tveksamt. Man är ju lite medveten att man är rätt gammal. Åldern talar sitt eget språk och ser till att kroppen agerar om man bara lyssnar lite. Och med det inser man inte bara hur man tolkas utseendemässigt utan även hur kroppen mår efter alla dumma beslut man har tagit i livet. Och som mycket andra saker i livet ålder antigen klär en eller så gör inte det. Och då menar jag fysisk åldern. Men just att min garderob skulle förändras pga det är en ekonomisk fråga som jag ej har valuta för dock man känner lite press inför pensionsdagen. I år blir jag xx. Då har jag bara x antal år kvar innan den magiska tröskeln som många andra före mig har gått igenom med smärta och ära. Men även om jag inte tänker på hur gammal jag känner mig det finns några idéer på hur länge har jag kvar i denna jordlivet. Idag tänker jag att 75 är en skön åldern att släppa taget. Å andra hand oroar jag mig på när jag kommer att bli riktig sjuk och om någon ska vara där för mig överhuvudtaget. Jag bor själv trots allt men i denna land att dö själv vore det ultimata anpassning.

Svenska med ADHD

Tycker det är ett stor problem med svenskan. Den förändras hela tiden, lite mer än vad man kanske bör man utsättas för. Den står inte stilla nämligen. Under mina 21 år som språk användare har jag lärt mig massa ord tillräcklig mycket för att kunna skriva det här till exempel. Givetvis förekommer det ett antal förstöringar som är obegripliga ibland men för det mesta flyter det på tycker jag. Mina misstag sker vid ändelserna, prepositionerna och brist på ordförråd. Det kryddar mitt språk så att den blir alldeles för het för ADHD svenskan. Dock det största bekymret är det när jag lär mig ett ord eller fras som inte fattas av allmänheten. Mycket nog pga den har fallit ur bruk i det vardagliga.

Som andraspråk användare ställer det till för mig då jag är av naturliga skäl en osäkert andraspråk användare. Så när ADHD svenskan inte blir förstådd blir jag nervös. Idag var i skymundan som ställde det till. Jag stod och pratade med en vanlig Svensson när jag drog fram frasen med mycket ansträngning från de glömda vrån i hjärnan som gör det att det blir en riktig maraton att få de i mål på rätt plats och tid må jag säga det. Min åhörare bara stirrade på mig och jag förstådd att samtalet hade inträffat ett hinder. Min hjärna rusade att försöka förstå problemet med kommunikationens plötsligt avbrott. Min åhörare insåg jag visste inte vad i skymundan betydde.

Av alla möjliga fel har jag börjat välja att fråga om man har förstått mina ord. Fast rutinen är att undra om uttalet först. Eller om jag har sagt ordet som det ska, dvs, stavat rätt med munnen. Det handlar om en reaktion på sekunder förstås. Svensson brukar vara ärligt så denne svarar oftast om min rusch att förstå och återetablera kommunikation med samtalet stämmer med min bedömningen av kommunikationens avbrott. Ja, åhöraren visste inte vad jag menade med mitt ordval.

Det brukar hända med andra ord som ligger i väntan på att få ett tillfälle att användas och olyckligtvis debuterar de på fel ställe. Problemet är kanske inte att svenskan förändras. Det kan nog väl vara att det hänger inte med. Vad menar jag med det? Jag menar att svenskan verkar vara en generationsproblem. Alltså, att nya svenskar inte för vidare de gamla ord och inte heller håller de det levande. Jag menar att det gamla stannar kvar på den tid den uppkom. Inte allt förstås men en hel del slutar i hjärnans skymundan.