multikulti en camposanto

De muslimska afrikaner från Afrikas horn fick jag syn på medans jag jagade platser att plåta bland de döda. Jag överraskades av deras närvaro, en oväntat uppenbarelse av the 3rd kind typ. De satt på en bänk på kyrkogårdens baksida, drack öl och rök. De levde och skrattade bland de döda protestantiska kristna från förr runt omkring oss. Jag visste precis vad de gjorde där, de gömde sig från samhället. Ingen bild tog jag av det hela. Jag är blyg. Jag tog bara ett minne och stack.

明白

Att bli gammal är ingen lätt uppgift. Det finns signaler som skickas på hur man ska vara ute bland andra människor. Man skulle tro att man var inte så påverkade av omgivningen men omgivningen skickar massa signaler på hur man ska vara. Folk av alla åldrar förväntas att bete sig enligt åldern. Jag själv är rätt gammal men på senare år har jag börjat fundera på hur jag beter mig inför folk. Eller hur jag ser ut eller hur min kropp tolkas av andra.För det mesta har jag lyckats klä mig som jag vill det och inte behöv bry mig heller på vad andra tycker om mig. Inte heller har jag tagit dessa tankar hemma och ältat på dem.

Själv har jag inte känt av det så mycket under de åren som har gått men på sistone har jag varit besatt på åldern. Jag som många andra plockar bort de grå strån som dyker upp i skallen och återspegling i spegeln i badrummet brukar få några minuter så jag kan övertyga mig själv att jag än ser ut lite ung fortfarande. Jag brukar även avvisa de selfies man tar där rynkorna vågar visa sig alldeles för mycket. Man är ju fåfängt en smula. Men jag känner inte mig gammal på någotvis, den känsla är ingen åldersdrabbade känsla. Jag är den jag är och känner mig ungdomlig eller inte känner rakt av åldern helt enkelt, alltså, jag tänker inte så ofta på hur gammal jag är i vanliga fall. Men så sagt, det har börjats. Jag undrar om jag bör klä mig enligt min åldern eller om min gång tolkas som den av en trött och gammal man.

Har jag dock insett att jag är inte längre en ungdom och kommer jag att göra något åt det? Det är lite tveksamt. Man är ju lite medveten att man är rätt gammal. Åldern talar sitt eget språk och ser till att kroppen agerar om man bara lyssnar lite. Och med det inser man inte bara hur man tolkas utseendemässigt utan även hur kroppen mår efter alla dumma beslut man har tagit i livet. Och som mycket andra saker i livet ålder antigen klär en eller så gör inte det. Och då menar jag fysisk åldern. Men just att min garderob skulle förändras pga det är en ekonomisk fråga som jag ej har valuta för dock man känner lite press inför pensionsdagen. I år blir jag xx. Då har jag bara x antal år kvar innan den magiska tröskeln som många andra före mig har gått igenom med smärta och ära. Men även om jag inte tänker på hur gammal jag känner mig det finns några idéer på hur länge har jag kvar i denna jordlivet. Idag tänker jag att 75 är en skön åldern att släppa taget. Å andra hand oroar jag mig på när jag kommer att bli riktig sjuk och om någon ska vara där för mig överhuvudtaget. Jag bor själv trots allt men i denna land att dö själv vore det ultimata anpassning.

Svenska med ADHD

Tycker det är ett stor problem med svenskan. Den förändras hela tiden, lite mer än vad man kanske bör man utsättas för. Den står inte stilla nämligen. Under mina 21 år som språk användare har jag lärt mig massa ord tillräcklig mycket för att kunna skriva det här till exempel. Givetvis förekommer det ett antal förstöringar som är obegripliga ibland men för det mesta flyter det på tycker jag. Mina misstag sker vid ändelserna, prepositionerna och brist på ordförråd. Det kryddar mitt språk så att den blir alldeles för het för ADHD svenskan. Dock det största bekymret är det när jag lär mig ett ord eller fras som inte fattas av allmänheten. Mycket nog pga den har fallit ur bruk i det vardagliga.

Som andraspråk användare ställer det till för mig då jag är av naturliga skäl en osäkert andraspråk användare. Så när ADHD svenskan inte blir förstådd blir jag nervös. Idag var i skymundan som ställde det till. Jag stod och pratade med en vanlig Svensson när jag drog fram frasen med mycket ansträngning från de glömda vrån i hjärnan som gör det att det blir en riktig maraton att få de i mål på rätt plats och tid må jag säga det. Min åhörare bara stirrade på mig och jag förstådd att samtalet hade inträffat ett hinder. Min hjärna rusade att försöka förstå problemet med kommunikationens plötsligt avbrott. Min åhörare insåg jag visste inte vad i skymundan betydde.

Av alla möjliga fel har jag börjat välja att fråga om man har förstått mina ord. Fast rutinen är att undra om uttalet först. Eller om jag har sagt ordet som det ska, dvs, stavat rätt med munnen. Det handlar om en reaktion på sekunder förstås. Svensson brukar vara ärligt så denne svarar oftast om min rusch att förstå och återetablera kommunikation med samtalet stämmer med min bedömningen av kommunikationens avbrott. Ja, åhöraren visste inte vad jag menade med mitt ordval.

Det brukar hända med andra ord som ligger i väntan på att få ett tillfälle att användas och olyckligtvis debuterar de på fel ställe. Problemet är kanske inte att svenskan förändras. Det kan nog väl vara att det hänger inte med. Vad menar jag med det? Jag menar att svenskan verkar vara en generationsproblem. Alltså, att nya svenskar inte för vidare de gamla ord och inte heller håller de det levande. Jag menar att det gamla stannar kvar på den tid den uppkom. Inte allt förstås men en hel del slutar i hjärnans skymundan.

Sylvi Listhaug (Frp)

Tor Erik H. Mathiesen, VG

Tor Erik H. Mathiesen, VG

Montaje, Scanpix / Thomas Lloyd - BA tipser

BORTE: Veggmaleriet av en lidende Sylvi Listhaug ble først tagget på, deretter malt helt over med svart maling. Montasje, Scanpix/Thomas Lloyd – BA-tipser

Foto: Tor Erik H. Mathiesen, VG

CROSSFEST: “Making a Martyr” se montó a mitad de la noche en el centro de la ciudad de Bergen. Foto: Tor Erik H. Mathiesen, VG

Foto: Anders Kjølen Bergensavisen

Emma Grace Knox, Fredrik Heitman e Ingrid Sofie Wentzel pasaron cuatro horas quitando pintura negra y quitándose la pintura de Listhaug.

Ett nytt land utanför mitt fönster

Boken Ett nytt land utanför mitt fönster av Theodor Kallifatides 2001, utgåva 2017, handlar om att leva och känna sig som en främling i sitt eget land. Författaren beskriver med gamla minnen hur han upplevt att vara en främling genom tiden sedan han emigrerade till Sverige 1964 och försöker göra en sammanfattning (s.127) på hans liv som främling i Sverige och utomlands. Just ordet främling förekommer ofta i olika böjningar på nästan vartenda kapitel i boken. Theodor Kallifatides är författare som har skrivit ett antal böcker i Sverige på svenska och är bosatt i Sverige sedan 1964.  Han är 79 år gammal och fortfarande verksam inom sitt yrke som författare.

Ordet främling finns i praktiskt taget vartannat blad man läser i boken som Kallifatides skrev för 17 år sedan. Det går inte att undvika dess repetition och varje gång man inträffar det får ordet ny kraft tills man förstår att främling är att vara rätt och slätt utanför samhället. Dock kan man urskilja lite svenskhet i hans skriveri då han finner sig svensk i just att vara främling i Sverige. Man blir det man bekämpar säger han (s.56). Ett exempel är att hans kultur är grekisk och utgör hans utgångspunkt för att jämföra det som gör honom en utböling i Sverige. Utifrån denna utgångspunkt använder han exempel på hur just han är inte längre grekisk i sitt nytt land. Han berättar hur andra ser på honom som icke svensk i Sverige men svensk utomlands. Han är en kallrumpa som hans landsmän kallar honom då han vill ha avstånd mellan honom och andra människor. Bästa exempel på hans anpassning till Sverige är när han hade för vana att knacka på andras dörrar unannounced som det heter på engelska eller våldgästa på svenska och hur nu är han rädd för det. Inte vet han vad är värre, att stå utanför eller att bli insläppt. Det blir det klassiska svensk beslutångest som övervinner honom.

Man blir det man bekämpar säger han. Men han kan inte låta bli att vara svensk genom hans färd runt om i landet och utomlands. Han vill inte bli igenkänd som grek och talar engelska (s.128) för att slippa se sig själv som grek men samtidigt i Sverige beklagar han att många ser honom som en grek. Just utifrån hans grekisk identitet skaffar sig han en svenskhet som i sin tur ger honom en identitet i Sverige. I boken är landskapet i Sverige hans identitets bakgrund för att utforma sin egen skog. Han må inte veta skillnaden mellan en tall och en gran och känner sig som en buske (s.139) men en buske i Sverige. Han förstår att i Sverige kärleken kan ta slut och accepterar detta som sin egen trots att han kom till Sverige impregnerad med filótimo, en slags hederskod. Han kan även inte förmå sig själv att kalla sin fru för sin, det bara går inte. Han är nu impregnerade av det allra och största svensk egenskap, individualism.

Hur är det med hans språk? Kallifatides handskas med språk hela tiden och beter sig tvetydig på just den fråga. Väl i slutet av boken förklarar han att han har åter blivit förälskad i grekiska men i början av boken beklagar han sig att hans böcker som är skrivna på svenska står i invandrar-författare avdelningen. Så vilket är hans språk? Det vi vet är att han inte ville föra vidare grekiska till sina barn och att han älskade svenska då han åt ivrigt från det svenska smörgåsbord språket tills hans hjärna svullnade (s.51).  Till slut förklarar att hans språk är samma språk som barnens, svenska.

Denna 36 år erfarenhet av att vara främling i Sverige skulle nog passa mycket bra för att diskutera anpassningar till ett nytt land i ett klassrum. Boken täcker kulturskillnader gällande hur man ser på kärlek, avståndstagande mellan människor, och hur ett land ser på invandrare och hur det nya landet ser på sina nya medborgare. Boken betonar det språkliga aspekten av at lära sig ett nytt språk och hur man hanterar sitt eget språk i det nya landet och hur berikarande den är men samtidigt hur det känns att förlora sitt eget språk.

Federico y Wilde: Readings 2017

MENIPPUS: My dear coz—for Cerberus and Cynic are surely related through the dog—I adjure you by the Styx, tell me how Socrates behaved during the descent. A God like you can doubtless articulate instead of barking, if he chooses. CERBERUS: Well, while he was some way off, he seemed quite unshaken; and I thought he was bent on letting the people outside realize the fact too. Then he passed into the opening and saw the gloom; I at the same time gave him a touch of the hemlock, and a pull by the leg, as he was rather slow. Then he squalled like a baby, whimpered about his children, and, oh, I don’t know what he didn’t do. Lucian of Samosata, Dialogues of The Dead, 4 (21)

Oscar Wilde’s De Profundis Transcribed from the 1913 Methuen & Co. edition, is a book for the living. Jesús Cotta‘s Rosas de Plomo Amistad y Muerte de Federico y Jose Antonio (February 2015) ISB: 978-84-16128-47-1 is a book of what in Spanish grammatical terms is called futuro imperfecto, An imperfect future in other Words, a book solely for speculation, a military book designed to whitewash the legacy of Franco. Succinctly put, De Profundis is about unjust laws; Rosas de Plomos a simple military apology.

The common thread between the books is quite a simple humane universal understanding of suffering and how two people describe this emotion which affected two literary stars of yore who became baptized as Christians on their own volition but only after undergoing personal distress. Or so it seems for the likes of me at this year and time. From afar It is easy to judge two giants. Oscar Wilde and Federico García Lorca. Wilde describes his ordeal in Jail in a semi-biographical form and García Lorca has Cotta to draw us the pain and suffering García had had to be subjected to as he went through the ordeal of persecution by two ideological fronts in the Spanish civil war.

Jesús Cotta’s book was a bit more of a drag because I kept questioning the speculative nature of the narrative, mind you, his speculative narrative is a well done study in the events that led to the arrest and persecution of García Lorca. His portrayal of García Lorca left loads to be desired and him speaking for him was just a drag. No pun intended. Cotta’s discussion of García Lorca’s homosexuality is rather grandiloquence. It created confusion in me since I assume, like everybody else does, that he was homosexual. But his grandiloquence knows no limit. Especially when he digs into his jail time and how his Christian credentials come into play as he is being charged by the Franco regime for being this and that. Jail time is quite a personal experience and I have no doubt García Lorca underwent a rather strenuous time as he traversed his personal calvary. The psychological roller coaster does indeed put one through a series of emotional states which all lead to a reaffirmation of the bible.

Oscar Wilde’s De profundis was more rather interesting as it was. Mind you, the book I read is in the public domain and as I scoured about the net for info on the ISBN I came across information which detailed that my read version is incomplete. It does though present the gist. The notes weren’t supposed to be released before 1960. I am guessing rather against Oscar Wilde’s wishes. My reading of the letter was more in relation to the mental suffering Oscar Wilde went through while in prison. I was particularly struck by the many biblical references and comparisons used to describe the mental agony of the prison stay. The suffering was ameliorated by using the bible and the Christ as a source of comfort and lastly to reaffirm faith in the Christ. This use of the bible to come close to one’s God in order to seek relief from the daily strain of prison life is rather interesting because it manipulates the brain to better understand the world around us. Although Oscar Wilde prefers the term humbling I suppose. It humbles one’s position in the world to better adjust us to the present realities, in this case for him, his imprisonment.

It sort of bothers me to see this in two great writers being exposed to a redemption which was not true to the nature of redemption. Would they have continued their lifestyle had they not endured the cruelties of political establishments that condone behaviors and threats the way they do? In Oscar WIlde’s time, the Victorian period and their decency laws and in García Lorca’s period, the Franco regime during the white terror purge? Does it require to be in prison or endure distress in order to come close to God? It is easy to question from a position such as mine since I don’t endure that but the mind is inquisitive as well as curious. As I read both books, I often wondered if García Lorca ever read De Profundis. It seems he did, according to Ángel Sahuquillo in Federico García Lorca y la cultura de la homosexualidad (2007) ISBN-13: 978-0-7864-2897-7 pages 34 and 35 (thanks Google!).

As much as my reading these days, I rushed the reading somewhat and only fund out much more about the books as I wrote this. I missed alot and hopefully, I will be better prepared for the next book I have recently read as well.

 

星期五

All day I spent feeling Friday the 13th
it was an ominous day
something bad is to happen
yet every day something bad happens
this time it felt specifically aimed at me
mass hysteria
→ though the winds rocked the yellowed leaves of the branch trees ←
→ doomed to decry the fall ←
→ whilst the gray clouds floated aloof ←
→ and the puddles from last nights rain ←
→ reflected the air passing by to whowhereswhere ←
→ the office continued with its normal routine ←
→ hate hovering about ←
→ pretending everything is ok ←
→ sniffing a wift of wellness ←
→ outta the fluorescent-lit office corner ←
→ writing this so-called poem ←
→ yeah, Friday the 13th is out to get me. ←

saiqueado

In my blood runs
Tijuas Caló
Whether in (E)spañol
Or
English
Them beats
Pound the flesh
Like a Smith
Hierro
Fierro
A fuego
Con ritmos
turiquean y dicen
netas
Desde el punto cero
We knew before thee
güiri güiri
Los filerazos
de la punta de la lengua
Wacha
Wachatelas
Agüigüi
Semos
Lo que que traimos
Caile
acá
Te calmamos
El party
No
Empieza sin ti