死亡

Äntligen är jag färdig med läsningen om Den Sjunde Dagen av #YuHua. Min absolutaste favorit Kina författare. Det tog lite tid, som vanlig. Men som jag brukar säga, långsamt läsning ger mer i längden. Man hinner reflektera om det man har läst och ivrigt längtar man till nästa gång man får fortsätta läsningen. Även om jag uppskattar denna sorts läsningen som jag för övrigt verkar ha som favorit läsmetod är jag plågad av tidens stressande behov av att läsa snabbt och effektiv enligt den rådande tidsanda. Det blir aldrig sådant nuförtiden. Även om jag gillar #YuHua saknar jag den ivrighet att läsa en författare som jag en gång i tiden gjorde när jag först upptäckte #YukioMishima i San Diego, California. Den läsning lämnade i mig ett djup intryck. Dock den närmar sig den nivån.

Boken Den Sjunde Dagen som den heter på svenska och på mandarin 第七天 är en bok som följer spåren på andra författare som beskriver livet efter detta som den mexikanske författaren Juan Rulfo gjorde med Pedro Páramo. Landet där de döda väntar på att gå vidare till intet landet där även fantasin vågar inte gå är präglade av mänskliga egenskaper. Det slutar aldrig förvåna mig hur de döda kan prata, till exempel, att prata innebär att man behöver andas för att kunna kommunicera. I Yu Huas avlidnas värld finns det luft. De döda har känslor och längtar och jagar mänskliga bekymmer. Sorgens process i de levandes värld återspeglas med andra ord i de avlidnas värld. De döda söker försoning, jagar sina kära och nära och även har fina kläder på sig och låtsas äta. De döda har känslor i Yu Huas avlidnas värld. Folk skrattar, ha det bra, gråter, är ledsna, grälar och hyser agg i evighet. Det socioekonomiska faktorn går inte heller att undvika. Det finns fattiga, bortglömda barn, rika och även en byråkrati á la Beetleguese.

Boken är indelade i 7 dagar där huvudpersonen Yang Fei vandrar i en liminal värld letande efter sin far. Hans far hade försvunnit utan förklaringar i de levandes värld. Att leta efter sin far gör att Yang Fei hamnar mitt i en explosion och när han hamnar på andra sidan av livet följer denna oro med honom. Hans mål är att hitta sin far. Under vandringsgång lär man känna andra vilsna själar som inte har en plats då ingen i de levandes värld har skaffat en viloplats åt de. Västvärlden läser denna bok som en kritik mot den kinesiska regeringen dock är det nog inte värre än många västerländska författare som beskriver de dåliga förhållande i Nordamerika till exempel. Vi lever i kapitalisternas lya där missförhållande sker på löpband vardagligen i klyftan mellan rika och fattiga, maktfulla mot maktlösa. Så är det. Det är snarare en kritik mot människan som bitvis börjar förlora sin kapacitet att tycka synd om sig själv. När människan förlorar sin moral kompass är det nog mer allvarligare än de brister som begås av regeringar. Våran kapacitet som människor att identifiera oss i andra är viktigare. Det är det som driver mänskligheten, regeringar bara speglar samhället och samhället har gått vilsen. När i Mexiko upptäcker man, till exempel, att 150 döda kroppar kördes runt i en stat i en lastbil i väntan på byråkratin och bara låter kropparna ruttna så har människan förlorat sin moral och etiska kompassen. Människan är inte längre en levande varelse som är gudomlig. Den får vara efter döden men inte här. Här i de levandes värld är materialism viktigare, livet en handelsvara till eller hinder till materialism.