Att bli gammal är ingen lätt uppgift. Det finns signaler som skickas på hur man ska vara ute bland andra människor. Man skulle tro att man var inte så påverkade av omgivningen men omgivningen skickar massa signaler på hur man ska vara. Folk av alla åldrar förväntas att bete sig enligt åldern. Jag själv är rätt gammal men på senare år har jag börjat fundera på hur jag beter mig inför folk. Eller hur jag ser ut eller hur min kropp tolkas av andra.För det mesta har jag lyckats klä mig som jag vill det och inte behöv bry mig heller på vad andra tycker om mig. Inte heller har jag tagit dessa tankar hemma och ältat på dem.
Själv har jag inte känt av det så mycket under de åren som har gått men på sistone har jag varit besatt på åldern. Jag som många andra plockar bort de grå strån som dyker upp i skallen och återspegling i spegeln i badrummet brukar få några minuter så jag kan övertyga mig själv att jag än ser ut lite ung fortfarande. Jag brukar även avvisa de selfies man tar där rynkorna vågar visa sig alldeles för mycket. Man är ju fåfängt en smula. Men jag känner inte mig gammal på någotvis, den känsla är ingen åldersdrabbade känsla. Jag är den jag är och känner mig ungdomlig eller inte känner rakt av åldern helt enkelt, alltså, jag tänker inte så ofta på hur gammal jag är i vanliga fall. Men så sagt, det har börjats. Jag undrar om jag bör klä mig enligt min åldern eller om min gång tolkas som den av en trött och gammal man.
Har jag dock insett att jag är inte längre en ungdom och kommer jag att göra något åt det? Det är lite tveksamt. Man är ju lite medveten att man är rätt gammal. Åldern talar sitt eget språk och ser till att kroppen agerar om man bara lyssnar lite. Och med det inser man inte bara hur man tolkas utseendemässigt utan även hur kroppen mår efter alla dumma beslut man har tagit i livet. Och som mycket andra saker i livet ålder antigen klär en eller så gör inte det. Och då menar jag fysisk åldern. Men just att min garderob skulle förändras pga det är en ekonomisk fråga som jag ej har valuta för dock man känner lite press inför pensionsdagen. I år blir jag xx. Då har jag bara x antal år kvar innan den magiska tröskeln som många andra före mig har gått igenom med smärta och ära. Men även om jag inte tänker på hur gammal jag känner mig det finns några idéer på hur länge har jag kvar i denna jordlivet. Idag tänker jag att 75 är en skön åldern att släppa taget. Å andra hand oroar jag mig på när jag kommer att bli riktig sjuk och om någon ska vara där för mig överhuvudtaget. Jag bor själv trots allt men i denna land att dö själv vore det ultimata anpassning.