Februari har varit helt otroligt. Inte bara för att jag har övergivit mina studier men även för att jag känner mig så värdelös på den gren jag anser mig vara det jag är: läsa och skriva. Livet går sin gyllene väg här.
Ljum.
Finns många exempel på det i mitt liv. Jag är ljum. My destiny is but assured in the heavens of the christians, heck, am fried. The condemmed are many and even more those who are fallen from God’s favour. Who cares. Här i Skandinavia finns det alla redan en gammal förakt för den halvnaken gubbe som är korsfästad på några träpinnar. Givetvis är den narrativ som håller sig fast som en jävel fästing i min hjärna lika levande som om dålig datorvirus. De sover och vaknar när man minst anar det.
Det enda jag vet för säkert är att min kropp börjar äntligen att reagera på mina gamla synder. Yeap. Och vanor. Slitage Inc. Sliten och förbrukat börjar smärtan tillkännage sig. Ergo, kroppen synar sin undergång. Jag ångrar min telefon missbruk. Jag borde satsa mer på läsning. Det är min enda ångestfylld agerande inför döden. Och jag gör det inte ändå.
Annars fyllde min äldsta år idag.
Undrar hur det gick för henne idag. Det lär jag inte veta idag. Så mycket vet jag. Det är nog för det bästa att inte vara inblandad i det hela. De mår bra. Min harikiri. Min Seppuku. Hon har klarat sig bra hittills. Hoppas att livet har varit skonsamt för henne. Hon har valt det hon har valt och jag ska inte stå iväg för det. Innerst inne önskar jag annat förstås. Det yngsta ljuger som fan. Vet inte vad jag ska tro längre. Men kostar kommer det att göra det.
One wonders what tomorrow holds. I have been praising the lord all day and yet I can stab the deity just about now any second, one cannot trust an entity such as mine. Man är öm. Man är bräcklig. Den ena stunden lovprisar jag gud den andra fördömer jag den. Undrar om gud ser våra svagheter som en fördel eller nackdel. Jag lär snart veta det.
Och än fattas det många timmar innan den stunden. Why does god give us more time than we apparently need? Är inte domen som faller på oss bestämt och färdigställt? Vad gör man med gryningen när allt verkar vara avgjort? Är det möjligt att man ska tro på andra chanser, att en ny tändning på livet är möjligt? Om än görligt? Jag bär med mig gärna mina synder. Varje dag. Bagaget som inte får lämna löpbandet.
I know I come off in my writing as an opponet to the Christian faith, nothing is more further to the truth than that. I am not an opponent. Att vara motståndare innebär det ett ansvar. Ett ansvar att tro. Jag tror ej på en grundlös exegesis.