Nu är du borta. Och jag saknar dig. Oerhört mycket. Det fanns så mycket mer jag kunde ha gjort. I efterhand förstås. Allt i efterhand. Din bortgång har skakat mitt samvete. Det går inte en dag utan att jag vaknar eller somnar utan att tänka på dig. Dagen du gick bort. Såg jag en skugga. Något var på gång. Sedan ringde barnet. Du hade lämnat oss. Du hade gått ur tiden som de säger i ditt land, vårt land. Sedan vi separerade levde jag i skräck. Jag var rädd att träffa dig på gatan, att få syn på dig medan jag cyklade, jag även var rädd att du skulle komma in i min lägenhet. Ty, du hade min nyckeln. Min egen rädsla att gå ur tiden i detta land gjorde det att jag litade på dig med det trots min injagande rädsla att du gick runt och kollade på allt. Jag var rädd för dig sedan 2009. Det är sant. På det sättet var vi aldrig ifrån varandra. Även när jag fick veta om din sjukdom. Var rädd jag blev den dagen. Jag grät. då hade vi hunnit vara ifrån varandra i många år. Jag låg i sängen. Barnet hade sagt det till mig. Det var inte meningen att du skulle gå bort, jag skulle gå först. Jag bad gud att skydda dig så långt som möjligt. Det gjorde Gud det nog det. Men jag inte ansåg att jag skulle ta guds nåd för givet. Det ska man inte göra inser jag det nu. Gud är barmhärtig. Att uppleva den dagen om och om är det lika tungt som tusen död. Jag minns hur jag bara kokade av ilskan på bara att tänka på dig och de orättvisor enligt mig fick jag stå ut med dig. Vad jag ångrar allt nu älskling.
Jag saknar dig. Jag sörjer dig än. Gör jag det pga samvetskval? Nu när jag rannsakar min själ undrar jag ibland. Jag har aldrig varit bra på att lita på mina känslor. Om man tittar tillbaka på det hela och i synnerhet 1996 så undrar jag om jag var till trots allt bara självisk. Och det var jag. Jag bara tänkte på mig, som vanlig. Jag tog dig för givet. Mycket fel har jag begått mot dig. Mina ådror gör ont att tänka på det hela. Det är lätt hänt att varenda hörn i stan påminner mig om dig. Jag kan inte släppa taget på dig och inte vill heller det. Jag var inte bra för dig. Tiden bara försvann och gick direkt in i intet. Vad hände med den? Plötsligt var jag en annan. Jag är långsamt. Väldigt långsamt att förstå. När vi flyttade till Sverige insåg jag att du inte ville det. Jag hade fått dåliga känslor alla redan på den tiden. Varför lyssnade jag inte på mina egna känslor? Varför tänkte jag inte på dig? Vilken kamp. Självisk. Bara tänkte på mig. Det är sanningen. Vad spännande lät det då när du gick med på att flytta hit. Sverige. Du ordnade allt. Än minns jag det hur du omsorgsfullt skickade iväg våra föremål i kartonger via en sjöfartyg när vi bodde i North Park, San Diego och hur jag tyckte då hur koolt det hela var det.
Det går inte en dag att tänka på att du hade förtjänat så mycket bättre än det jag gav dig. Och här är jag ledsen på det hela och försöker bättra det lite med att tänka på dig och ta hand om din gravplats. Jag var i X-sjö och stannade i Norra X-berga. Jag letade efter dig men din gravplats var inte färdig än. Så jag gick runt i kyrkogården en bra stund. Jag rensade Carl-Magnus gravplats lite. Han heter så va? Min sjuk fantasi säger en hel del om de döda adorada mia. Jag vill göra så mycket med din gravplats och hur jag ska göra det och den andra bedrar min fantasi. Dead wishes if you will. Det är så mycket jag vill säga till dig nu när du är död. Varför sade jag inte det när du var levande då? Rädsla, en obotlig ilskan som jag icke kan förstå än. Min ilska började med vår föräldraskap antar jag. När barnen föredrog dig mer än mig, när plötsligt var jag inte med på ekvationen. Jag kände mig orättvis behandlade. Jävla ilskan. Längtan till hemlandet gjorde sitt med.
Jag bedrog dig många gånger. Fråga inte mig varför jag gjorde det. Jag vill inte skylla det på ingenting. Jag gjorde bara som jag blev uppfostrad att göra men aldrig varnade jag dig om den delen av mitt liv. Vad hemskt. Det påminner mig jag varje dag. Din bortgång gör ont. Så mycket ont. Det menar jag. Jag har svårt att visa känslor. Det har jag lärt mig att förstå. Lite för sent. Vad ska jag göra nu i efterhand? Mitt samvete låter sig inte imponeras av det. Den ser till att jag tänker på dig. Jag kunde ha gjort så mycket mer än vad jag gjorde. Det som gör mest ont är att du dog utan mig i din närhet. Sedan var du som du var det. Du kanske ville inte det. Jag vet inte det längre om jag ska vara ärligt.
Våra barn. Utan dig känner jag mig så vilsen querida mia. Även om jag inte litade på dig och jag aldrig tillät mig att lita på dig visste jag att du var så mycket bättre att ta hand om våra barn än jag. Jag klarar inte detta nu heller ska du veta. Allt hade varit mycket enklare om du var här hos oss nu. Det var så mycket sorg inom mig den jävla vecka du gick bort att jag inramade de bilder vi tog i X university. Du kanske inte minns det. Då var vi unga, du och jag. Ensamma i XX city. Det var där jag klev in i en annan människa. Du. Ser du det? Jag undrar ibland om du ser det. Tiden. Vart tog den vägen.